Boden
Blått
Becksvart
Blött
Istället skriver jag B som i sorg. Inte för att jag alltid förknippar Boden med sorg, inte heller denna gången, men just nu känner jag sorg och det färgar min vardag.
Jag har inte upplevt en nordarktisk vinter (fina begrepp jag slänger mig med), jag menar en norrländsk vinter, på ca 25 år. Den sista var sorglig. Jag var 16 år och min älskade morfar dog i en sällsynt skelettcancer som plågade honom i 5 år. Då var jag alldeles för feg och rädd och vågade inte säga förlåt och att jag älskade honom och hur mycket han faktiskt hade betytt för mig. Detta har gnagt i mig och plågat mig sedan dess. Man skulle kunna tro att jag har lärt mig något av den erfarenheten...det får tiden utvisa. Några dagar senare åkte mamma in till sjukhuset akut och var mycket nära att dö. Jag provade morfin för första, men inte sista gången, och upptäckte hur skönt det är att inte känna.
25 år senare.
Boden var blått i många olika nyanser och känslor.
Boden var också becksvart när klockan var 15:00 och det kändes som att det var dags att gå och lägga sig.
De sista två dagarna steg temperaturen över nollan och snön började smälta vilket medförde att Boden också blev väldigt blött.
Men jag fick uppleva en lite mindre än vanligt Norrländsk vinter med minusgrader, doften av snö (jo, jag tycker att den för med sig en speciell lukt), snö som gnistrar, knarrar, ryker, lyser upp och färgar världen blå. Äldre tanter med spark. Scotrar som körde i mörkret över Bodenträsket (för er skåningar som inte vet; det mesta kallas för träsk där uppe, även om det i mina ögon ser ut som en sjö) och de hördes från skogarna och bergen. Drack den godaste arctiska (det var så de varuförde sina drycker, från en "Arctisk juicebar") varma äpplemusten jag smakat hittills. Promenerade utmed Kläppen och smög utanför "villan" där jag bodde mina första levnadsveckor och där jag tillbringade många långa underbara lov. Lagade mat, tittade på TV och sist men inte minst viktigaste:
umgicks med min mormor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar