Välkommen hem.

Nu har jag varit hemma i nästan precis ett dygn och S:et har snart gått sin sista promenad på mina nerver. Att hon var glad igår när jag kom hem och ömsom pratade, berättade och ömsom skällde på mig, visade alla sina konster, busade och rev ned sina sängar. Hoppade i min säng. Sprätte ut sitt lådgrus. Klättrade i gardinen och hoppade på förbjudna bokhyllan. Visade sina leksaker och attackerade mig. Hon har till och med för första gången på många år apporterat.

Allt det kan jag ta. Det gläder mig att hon blir glad att se mig.

Det är också okej att bli väckt någon timme för tidigt med allt vad det innebär; bli trampad på, kattrumpa i näsan, kittlande morrhår och slutligen få håret tuggat på. Men hela kvällens tjat och gnäll är INTE okej. Jag vet inte vad hon vill. Hon vet inte vad hon vill. Vem vet då vad hon vill?

Är det nu hon talar om för mig vilken dålig matte jag är som lämnar henne till farfar, hur ledsen hon har varit, hur tråkigt och trist allt är utan mig och hur mycket hon har saknat mig? (Fast farfar har skvallrat och berättat att hon faktiskt har mått och haft det bra).

 

                                                                                                 Årets sista selfie.