Man ska inte fotografera gravar...

...har jag hört. Det kan skapa en viss oro. Som den gången jag tog ett foto på mammas grav som jag skickade till min synska mormor och hon frågade vem det var som var med mig vid graven och syntes på fotot?! Jag hade samma foto hemma och det syntes ingen på fotot. Jag kunde för mitt liv inte se något eller någon. Inte ens en skugga!!! Inga fler foto på bara graven sedan dess. Förrän idag.

Först tog vi bussen till Pålsjö och besökte gravarna. Allt som oftast när mormor tjatar på mig att jag ska åka till mammas grav har jag lust att säga till henne:"Jag tror inte att mamma hänger runt vid sin grav eller på kyrkogården för den delen. Är hon någonstans är hon med oss". Fast det säger jag inte till mormor. Den här gången var det dock fler än vi som besökte hennes grav. Den här lilla filuren var näst intill tam. Den hoppade omkring på mammas grav, drack vatten som samlats i en av inskriptionerna på stenen, åt av bären på graven bredvid, tiggde mat av oss och lät sig villigt fotograferas.

Sedan fortsatte vi till Linneas trädgård. Det blev dock ingen lunch som planerat. Det blev våffla och kaffe och lite shopping.

Efter våfflan tog vi en lång, skön och efterlängtad promenad hela vägen hem.

 

Är det fler än jag som upptäcker nya saker i sin stad varje gång de besöker den? Första gången jag såg den här (stjärnhimmlen?) i hamnen. Har den alltid funnits där?