Om att gå sönder 1:3, 2:3 och 3:3.

De senaste veckorna har varit helvetiska. Jag kan inte andas för jag har en konstant ångest som i perioder har gränsat till panikångest och min mage är helt förstörd. Skulle jag vara hemma för dålig mage, hade jag fått sjukskriva mig en månad. Sover dåligt. Svårt att sova, har mardrömmar var och varannan natt och vaknar på tok för tidigt. Trött och ledsen. Somliga dagar vill jag bara gråta. Gråten är så nära att jag måste uppbåda all styrka jag kan för att inte bryta ihop på jobb. Jag ska ärligt säga att jag har varit på gränsen att sjukskriva mig ett bra tag nu. Just nu balanserar jag på en mycket tunn lina, det ska inte mycket till för att jag ska falla över gränsen. Jag dagdrömmer om alkohol och på nätterna drömmer jag om tabletter.

När farmor dog lade sig en grundsorg och trötthet över mig och min tillvaro. Sedan visar P att han är en man. Missförstå mig inte. Det är klart att jag visste att han var en man. Men jag trodde att han var erfaren och hade levt ut och färdigt de destruktiva bitarna. Det var som ett slag i magen att uppleva mitt före detta manshat igen. Känslomässigt åkte jag tio år tillbaka i tiden. Att man inte kan lite på dem. Att de ljuger. Att de bedrar. Att de tänker med snoppen. Det värsta av allt var att det var mannen som jag älskar och som jag lärt mig att lita på. Den i princip enda man jag faktiskt litar på och känner positiva känslor gentemot. Det är bra nu mellan oss. Men jag glömmer inte och min tillit har fått sig en törn.

Sedan kör det ihop sig ordentligt på jobb. På måndag ska vi starta en ny avdelning och vi har inte hunnit få och beställa alla möbler. Vi har fått gå runt till de övriga avdelningarna och tigga ihop leksaker och materiel. Föräldrarna är upprörda, en del skitförbannade och det med all rätt. De fick veta två veckor i förväg. Jag som förälder hade också blivit skitsne. Och det värsta av allt:
Chefen släpper bomben på måndag. Har föräldramöte på torsdagen och är sedan dess sjukskriven in i Mars. Tack för det kaffet!!! Undrar vad vi får för kompensation? En veckas extra semester? En helg på Spa? Att det syns i lönekuvertet? Eller får vi en klapp på axeln? Kanske ingenting. Bara en massa frågor: Varför har ni inte? Varför har ni? Hur tänkte ni här?

Det är underligt... när jag mår dåligt av en eller annan anledning och vill fly, fantiserar jag alltid om Danmark...

Mörkt och oroligt sinne och kropp. Ändå har jag hopp och tror att allt blir bra tillslut. Måste bara rida ut alla stormar.