Kaffekopp nr.10.

Den här frigolitlådan fick vi av en av moskébesökarna när vi höll upp dörren för honom så att han kunde bära in två hela brödbackar med likadana delikatesser. De hade haft fest och nu vankades det efterrätt. De var varma och fyllda med vaniljgrädde. MUMS vad goda de var.

Kaffekopp nr.10 är inte heller en kaffekopp, utan ett "allroundglas". Det är ur dessa jag brukar dricka mitt kaffe. Det är också min sista "kaffekopp". Nu har jag inte fler.

"Hellre en kopp Kafka än ett glas Joyce"

Självmedecinera dags dato

Nu måste jag ta tag i min dag. Göra något, kanske gå ut. Jo, jag måste gå ut. Det borde egentligen inte finnas några måsten, men i mitt fall av ångest och oro just nu, vet jag att motion och frisk luft är det enda som får igång mina "må-bra-kemikaliska-vätskor" i huvudet som det är så viktigt är i balans. Det hjälper inte att sitta vid datorn. Inte att snöa framför TV´n. Och det hjälper definitivt inte att stanna hemma och tänka på jobb och jobbrelaterade saker som måste göras.

Så nu: Spark i arslet. Borsta tänderna. Tvätta ansiktet. Sätt mössa på smutsigt hår och GÅ UT!

Kaffekopp nr.9.

Denna koppen fick jag av kollega P, som i sin tur fick den av ett par föräldrar. Han visste inte vad han skulle ha den till. "Dricka ur" förslog jag lite småroligt. Det tyckte inte han. "Ha den som prydnad eller blomkruka då", tyckte jag. Nej, det ville han inte. Han ville inte ha den så jag fick den. P vägrar dricka ur den rosa/rödblommiga koppen, men denna har han druckit ur. Den matchar dessutom vardagsrummet ;).

Chokladen hade P med sig från båten.  

400

Detta visar sig vara mitt fyrahundrade (säger och skriver man så?), 400 inlägg. 400 stycken. Det låter som många inlägg. Ändå har jag aldrig lyckats blogga loss eller hittat min nisch, stil...what ever. Inte hittat mitt bloggjag. Min bloggidentitet. Hur ska jag skriva? Vad kan jag skriva? Många gånger kan och vill jag inte vara öppen med vem jag är och vad jag tycker. Detta mest på grund av rädsla för att fel människor ska läsa. Människor kan göra stor skada. Jag vill inte bli mer skadad än jag redan är. Jag vill att människor ska känna denna N. Jag vill inte att detta mitt jag ska bli dömt för något mitt andra jag är. Därför ska jag starta två nya bloggar som jag ska hålla anonyma. Men jag vill gärna leka lite och därför ska jag lägga in ledtrådar här. Om ni leker med och tror att ni har hittat mina bloggar, skicka kommentaren: "Tagen!".

Om att gå sönder 1:3, 2:3 och 3:3.

De senaste veckorna har varit helvetiska. Jag kan inte andas för jag har en konstant ångest som i perioder har gränsat till panikångest och min mage är helt förstörd. Skulle jag vara hemma för dålig mage, hade jag fått sjukskriva mig en månad. Sover dåligt. Svårt att sova, har mardrömmar var och varannan natt och vaknar på tok för tidigt. Trött och ledsen. Somliga dagar vill jag bara gråta. Gråten är så nära att jag måste uppbåda all styrka jag kan för att inte bryta ihop på jobb. Jag ska ärligt säga att jag har varit på gränsen att sjukskriva mig ett bra tag nu. Just nu balanserar jag på en mycket tunn lina, det ska inte mycket till för att jag ska falla över gränsen. Jag dagdrömmer om alkohol och på nätterna drömmer jag om tabletter.

När farmor dog lade sig en grundsorg och trötthet över mig och min tillvaro. Sedan visar P att han är en man. Missförstå mig inte. Det är klart att jag visste att han var en man. Men jag trodde att han var erfaren och hade levt ut och färdigt de destruktiva bitarna. Det var som ett slag i magen att uppleva mitt före detta manshat igen. Känslomässigt åkte jag tio år tillbaka i tiden. Att man inte kan lite på dem. Att de ljuger. Att de bedrar. Att de tänker med snoppen. Det värsta av allt var att det var mannen som jag älskar och som jag lärt mig att lita på. Den i princip enda man jag faktiskt litar på och känner positiva känslor gentemot. Det är bra nu mellan oss. Men jag glömmer inte och min tillit har fått sig en törn.

Sedan kör det ihop sig ordentligt på jobb. På måndag ska vi starta en ny avdelning och vi har inte hunnit få och beställa alla möbler. Vi har fått gå runt till de övriga avdelningarna och tigga ihop leksaker och materiel. Föräldrarna är upprörda, en del skitförbannade och det med all rätt. De fick veta två veckor i förväg. Jag som förälder hade också blivit skitsne. Och det värsta av allt:
Chefen släpper bomben på måndag. Har föräldramöte på torsdagen och är sedan dess sjukskriven in i Mars. Tack för det kaffet!!! Undrar vad vi får för kompensation? En veckas extra semester? En helg på Spa? Att det syns i lönekuvertet? Eller får vi en klapp på axeln? Kanske ingenting. Bara en massa frågor: Varför har ni inte? Varför har ni? Hur tänkte ni här?

Det är underligt... när jag mår dåligt av en eller annan anledning och vill fly, fantiserar jag alltid om Danmark...

Mörkt och oroligt sinne och kropp. Ändå har jag hopp och tror att allt blir bra tillslut. Måste bara rida ut alla stormar.