Återträff. Dag 2 av 3.

Det var med en hel svärm fjärilar i magen som jag åkte till Återträffen. Jag sade till L att det räcker med att vi kör förbi Kurorten och tittar. Vi behövde ju inte stanna. "Trams" tyckte L.

Den första jag träffade var M. Det var ett kärt återseende, men vi har ändå hållt kontakten och träffats någon gång då och då. När världens bästa nu pensionerade K (och vi som behövde en extra mamma) kom fram och gav mig sin väldigt speciella kram (ingen annan ger likadana kramar som hon), började jag gråta. Alla dessa gamla känslor som bubblade upp och blandade sig med nya överväldigade mig. Jouraren T, den f.d. chefen, syster C, L-, C- och L (alla prattanter), Smulan och sist men inte minst Kitchen Bitchen var där. Underbart att träffa alla dessa människor som betytt så mycket för mig.

Det var sex talare, mer och mindre bra sådana. Ibland kom tårarna, ibland fick  jag gåshud, jag skrattade och grät. Saknade och sörjde A. Ett tag försvann jag i min egna tankar, men jag var ändå "där" och i "tillfället och känslorna" närvarande.

Denna fina utsikt såg jag varje dag. Fast jag uppskattade den inte riktigt till fullo, förrän nu, 10 år senare.

När dagen var slut, gick jag ned och tittade i mitt gamla hem. Så litet det var. Men jag minns att jag ville ha det så. Jag tittade dock inte runt lika mycket som jag hade tänkt mig. Jag glömde. Människorna har gått från att vara objekt till att vara något mycket bättre och mer givande: Människor, och sakerna har minskat i betydelse.

Här i Silvereke har jag bott.

Återträffen var en enorm upplevelse. Jag önskade att jag hade gått emot en av mina rädslor och delat med mig. Det får bli någon annan gång. Men jag fick en ny devis: Låt det börja med mig och uppleva starka känslor:

Hopp. Sorg. Glädje. Styrka. Gemenskap.