Det var ett avslut. Men jag får alltid lov att höra av mig.

I torsdes avslutade jag med min "prattant". Det känns lite konstigt, kanske lite tomt. Jag avskyr avslut. Men det är viktigt för mig att avsluta. Om sanningen ska fram har jag inte behövt gå hos henne på många månader. Jag har liksom inte vetat vad jag ska prata om. Förutom incidenten med "pappan" på jobb. Det var en pärs och då var det skönt att ha någon jag kände sedan tidigare att prata med. Vi har nog båda två haft svårt att avsluta. Jag har gått hos henne i... Håll i er nu... 8 år. När jag skulle gå därifrån blev jag allt lite tårögd.
Idag kan jag se vilken enorm utveckling jag har gjort. Från allra första gången vi träffades för kanske 14 år sedan och jag sade rakt ut att jag inte hade knarkat färdigt, tills idag. Jag knarkade färdigt och använde mig av min nyfikenhet och envishet till något bra och konstruktivt, i stället för destruktivt. Också var jag lika egoistisk när jag slutade som jag höll på. Det var min remittents råd till mig :). Idag kallar jag den egoismen att vara rädd om mig och min drogfrihet.
Förutom att jag har överlevt, har jag  också "formats" av mitt missbruk. Exakt vad som är från missbruket och vad som är arv, miljö och gener, vet jag inte. Men jag vet att det livet har gjort mig till en bättre människa :).

Den här skylten har jag gjort. Många många år innan jag själv blev en patient där.