Ett brev och ett telefonsamtal.

Först damp det ned ett brev från mitt jobb.

Jag höll på att få en hjärtattack och vågade inte öppna det först. Rädd att det var ett avsked eller något annat hemskt. Efter att ha druckit en kopp kaffe och rökt en cigg vågade jag öppna och fann detta...

...några av barnen hade ritat många, många teckningar till mig. Jag misstänker starkt att det är mina goa och helt underbara kollegor som har "inspirerat" dem till detta.

Någon timme senare ringer chefen och meddelar att utredningen är klar, rapporten inlämnad och redovisad, och att jag är välkommen tillbaka till jobb imorgon.

Jag är så lättad och glad. Lite nervös är jag också, men mest glad. Det är bara en sak; efter att ha varit ledig i närmare tre veckor har jag vänt på dygnet och börjat sova mer än 10 h per natt. Första dagarna kommer att bli en stor GÄSP.

Men jag är ändå glad. Och P säger att nu är det inte mest synd om mig längre ;)