Jag är stark. När jag orkar.

En mycket stark önskan och längtan. Hopp. Besvikelse. Hopp. Besvikelse om vartannat i många många månader. En svag acceptans börjar infinna sig, och sorg, men livet fortgår och planer görs.

Sedan. Helt plötsligt är det möjligt. Chockad. Förvånad. Glad. Och försiktigt lycklig. För det kan ju gå fel. Planerade planer läggs åt sidan. Måste smälta detta först.

Och sedan. Smärta och blod. Hur mycket som helst. Det tar aldrig slut. Och sorg. Men inga tårar. Jag kan inte. Jag orkar inte.