En saga om en domare, tio år, en vän och en polett.

Det var en gång en flicka som gick i en annorlunda skola där hon fick lära om livet och sig själv. Hon lyssnade på och skrev många för henne livsviktiga föreläsningar och arbeten. Bland annat diskuterades det om att vara en domare. Att döma andra och att döma sig själv. Och att den som dömer andra, oftast är den hårdaste domaren mot sig själv.

I detta arbetet hörde flickan "att döma andra och hårdaste domaren mot sig själv" (fast den sista delen förstod hon aldrig). Flickan tänkte att "jag ska bli en bra människa och försöka bli tolerant mot mina medmänniskor och inte döma dem. Leva efter devisen: Lev och låt leva". 

Allt väl så långt. Eller var det det? Om sanningen ska fram hade livet redan gjort flickan tolerant, empatisk och förstående. Det var givetvis en viktig lärdom att bli medveten om, men det fanns inte så mycket att arbeta med. Däremot glömde hon helt bort att vara tolerant, empatisk och förstående mot sig själv.

I tio år fortsatte flickans destruktiva personlighet att slå hårt på henne själv. Flickan dömde sig själv till dagsböter a la skam och skuld.

En vacker dag tio år senare när flickan fikar med sin barndomsvän M, tar M upp ämnet domare, döma och att i slutet av varje dag slå hårt på sig själv för det hon missade, glömde, misslyckades med m.m. Att aldrig klappa sig själv på axeln och berömma sig själv för vilket bra jobb hon gjort idag (också).

Tio år senare sitter flickan på ett café i stan och känner hur poletten trillar ned. Var det så det innebar att döma och vara den hårdaste domaren mot sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Snipp. Nu har flickan insikten. Snapp. Om tio år kanske hon använder sig av den med. Snut. Så var sagan slut.