Skillnaden på förskola, dinosarieskola och dagis.

Tre krokodiler sitter och pratar vid middagen. En av dem har en tröja med två dinousarier på. "En liten och en stor" konstaterar han. Jag frågar om det inte är så att alla dinosarier är stora. Även de små? "Jo, jättestora" svarar en annan krokodil och säger att "de kan inte vara här inne. Då tar de sönder taket". Jag undrar vad som händer om taket går sönder. "Då regnar det på oss. Och snöar och blåser" svarar den tredje krokodilen. Det tyckte de inte hade varit bra. "Men var ska dinosarierna gå i skolan då", undrar jag? De kom överens om att det bästa för oss och dinosarierna var "I en dinosarieskola med stort tak (läs högt tak)".


(Här hade jag en lång utläggning om högt och lågt. Om pannor och tak. Inte för krokodilerna utan för er, och framför allt för mig själv).


Jag jobbar inte på en dinosarieskola.
Jag jobbar inte heller på en förskola.
Jag jobbar på ett vuxendagis.

Tatuering

Vad säger ni om den här som tatuering mellan skulderbladen? Något mörkare i färgen, med mer päls, kanske några vassa huggtänder (överlag lite "mjukare" katt) och utan bakgrunden.

Det var någonstans hos M jag såg bilden först...skyll på henne ;) 

 

 

Eller kanske denna?

 

           Från Alice in Wonderland.



Min hyllning till couture

A mutt is couture —

it’s the only one like it in the world, made especially for you.

Isaac Mizrahi

 

En saga om en domare, tio år, en vän och en polett.

Det var en gång en flicka som gick i en annorlunda skola där hon fick lära om livet och sig själv. Hon lyssnade på och skrev många för henne livsviktiga föreläsningar och arbeten. Bland annat diskuterades det om att vara en domare. Att döma andra och att döma sig själv. Och att den som dömer andra, oftast är den hårdaste domaren mot sig själv.

I detta arbetet hörde flickan "att döma andra och hårdaste domaren mot sig själv" (fast den sista delen förstod hon aldrig). Flickan tänkte att "jag ska bli en bra människa och försöka bli tolerant mot mina medmänniskor och inte döma dem. Leva efter devisen: Lev och låt leva". 

Allt väl så långt. Eller var det det? Om sanningen ska fram hade livet redan gjort flickan tolerant, empatisk och förstående. Det var givetvis en viktig lärdom att bli medveten om, men det fanns inte så mycket att arbeta med. Däremot glömde hon helt bort att vara tolerant, empatisk och förstående mot sig själv.

I tio år fortsatte flickans destruktiva personlighet att slå hårt på henne själv. Flickan dömde sig själv till dagsböter a la skam och skuld.

En vacker dag tio år senare när flickan fikar med sin barndomsvän M, tar M upp ämnet domare, döma och att i slutet av varje dag slå hårt på sig själv för det hon missade, glömde, misslyckades med m.m. Att aldrig klappa sig själv på axeln och berömma sig själv för vilket bra jobb hon gjort idag (också).

Tio år senare sitter flickan på ett café i stan och känner hur poletten trillar ned. Var det så det innebar att döma och vara den hårdaste domaren mot sig själv. Så enkelt och ändå så svårt.

Snipp. Nu har flickan insikten. Snapp. Om tio år kanske hon använder sig av den med. Snut. Så var sagan slut.

Vems är Skorna?

Jag hade på mig mina nya seglarskor och gick över gården när jag skulle gå hem från jobb. T 4 år kommer fram för att säga hejdå och frågar: "Var ska du?" "Jag ska hem" svarar jag. T: "Ne-ej. Det ska du inte". Jag undrar varför hon inte tror det. T: "Du har ju inte dina skor på dig." Jag tittar ned på mina skor och säger att skorna som jag har på mig visst det är mina. Då inser jag att T menar mina gamla väl in- och nedgångna joggingskor som jag alltid brukar ha på mig och förklarar att de här skorna också är mina, fast de är nya.

"Ns" skor

också "Ns" skor