Vill man vara fin...

...eller jag har gjort något åt min cancerhypokondri. Äntligen. Min mamma hade elakartad hudcancer, vilket resulterade i att hon hade två mycket STORA ärr på sitt ben. Jag har fem utåtstående födelsemärken som jag av rädsla att de ska bli skadade, solbrända, rivna eller att jag ska få cancer i dem, har velat ta bort i flera år. Idag tog jag bort tre stycken. På halsen, sidan av buken och på bröstet. Det är bara det att nu får jag duscha tidigast onsdagkväll. Vilket är bökigt och jag kommer att känna mig som en riktig mögfia.

För övrigt är jag trött. Något så fruktansvärt. Jag har varit trött i sex veckor nu. Det har varit mycket. Först spelade min hormoner spratt med mig i två veckor. Sedan blödde jag i en vecka. Det har varit och är fortfarande flyttkaos på jobb med gnälliga kollegor och totalförvirrade barn. Och mitt i allt har jag tagit hand om P´s flytt med allt vad det innebär (av flyttkludd av telefon som inte alls fungerar, adressändring m.m.). Detta var min andra helg på raken som jag bara sov och vilade mig igenom. Men jag är inte lika avslappnat trött som S:et.

Nu ska jag lägga mig i soffan och bara titta på TV. Efter 20:00 ska jag ringa till P som i Pussgurka. Sedan ska jag påbörja en ny bok.