Idag frågade jag en av mina kollegor N (hon är Kosovoalban) hur hon kände inför Ratko Mladic. Då började hon berätta, det bara vällde ur henne på knagglig svenska. Om alla nära och kära hon förlorat. Om hur hon än idag inte visste om en av hennes bröder levde eller var död. Att 49 personer från en släkt hade blivit dödade. Att hennes svägerskas dåvarande man och alla barn hade blivit dödade. Hon berättade och berättade och det fanns inget slut. Flera gånger upprepade hon att "det var inte bara militärerna som dog, barn, kvinnor och gamla utsattes också. Jag kan inte förstå det". Flera gånger sade hon det. Också grät hon. Jag började också gråta.
Hon berättade att Ratko lade in små barn i ugnar. Bland annat en av grannkvinnornas barn. Och att han/de på stående fot hade sprättat upp gravida kvinnors mage med kniv och slitigt ut fostret. Krig är så fruktansvärt hemskt. Jag kan förstå dem som känner hat, men något hat kände jag inte från N.
Bara en fruktansvärd sorg och förtvivlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar