Hur livet sätter en på prov och lagen om livets djävlighet.

Min älskade P är allvarligt sjuk. Han måste få en ny lever. Han måste också genomgå en behandling för att bli av med en infektion. Vet inte hur jag ska uttrycka mina tankar och känslor. De senaste fyra veckorna har bestått av oro, grubblerier, väntan och sorg. Men också hopp, glädje och tacksamhet. Han kommer att få starta behandlingen redan om fyra dagar. I normalt sjuka fall hade de inte startat förrän efter jul. Behandlingen kommer att pågå i ca sex månader och parallellt med den ska han genomgå en transplantationsutredning vilket innebär otaliga provtagningar, undersökningar m.m. Saken är den att ett symptom är att han blir glömsk, förvirrad, långsam i tanken. Rent av trög som läkaren uttryckte det. Därför är det bra om jag kan följa med och lyssna, komma ihåg och förstå. Det gör jag gärna. Känner hur påverkad jag varit de senaste veckorna. Trött. Ledsen. Humörsvängningar. Dåligt samvete för att jag inte orkar engagera mig i mitt jobb och att jag lämnar mina kollegor i sticket. Jag förstår att jag måste vara egoistisk framöver och bara tänka på P's och mitt bästa. Teoretiskt förstår jag det, men att faktiskt praktiskt våga släppa allt annat utan att känna skuld och skam kommer jag att få kämpa med. Jag får tänka; vad är det värsta som kan hända? Om de tycker att jag är en dålig kollega och arbetstagare kanske jag blir av med mitt jobb. Om jag inte finns till för P och han dör, jag förlorar honom, får jag leva med att jag valde jobbet framför honom. DET skulle göra ont i mig resten av mitt liv. Förlorar jag mitt jobb, står det mig tusen åter.

P köpte en stor blomgrupp  till mig som tack för att jag ställt upp för honom de senaste veckorna. Jag önskar jag kunde köpa rent blod och en ny lever till honom.